|
 Sedan 1991 pågår ett arbete här i Sverige där förskollärare, lärare och föräldrar har försökt att ge en så sann och innerlig bild som möjligt av 6-åringens situation.
I många länder försöker man sänka skolåldern. Även här har man genomfört en så kallad sexårs reform där man skapat en ny omsorgsform för 6-åringar med en tydlig ”skolprägel” båda vad gäller metodik och finansiella förutsättningar.
Den ekonomiska ”reformen” genomfördes långt innan man över huvud taget hade tänkt över de pedagogiska ramarna eller de sociala följderna. Waldorfskolorna och förskolorna har samarbetat så mycket som möjligt för att utveckla en form av dispens för att få ha kvar 6-åringarna i förskolorna.
Än så länge är det föräldern som skall bestämma över omsorgsformen för sin 6-åring, men delvis är denna valfrihet begränsad av ekonomiska hinder som olika kommuner sätter upp – som vägrar att finansiera en annan form än den kommunala sexårsverksamheten.
Vi i Waldorfförskolorna kämpar för att värna det sjätte året på förskolan av följande anledning:
Sexåringen har under de första fem åren utvecklat sina viljekrafter med hjälp av härmningen, hängivenhet och framförallt genom den fria leken i blandad åldersgrupp. Leken är under denna period helt och hållet intuitiv, d v s den uppstår ur situationen och inspireras omedelbart ur omgivningen. Barnet lever sig in i leken och förvandlar med hjälp av sin fantasikraft både sig själv och materialet till det som leken kräver.
Leken lever sitt eget liv, flyter fram och barnet befinner sig i ett inspirationsflöde som uppfyller hela människan och förmedlar en känsla av lycka, tillhörighet och bekräftelse.
Man skall då komma ihåg att barnets väsen fortfarande befinner sig starkt i omkretsen och är ”på väg” till att göra sig hemmastadd i det fysiska. Barnet är på detta sätt ännu utsatt och mycket känsligt för yttervärldens påverkan. Det är ännu omedelbart förbundet med omgivningen. I slutet av femårsåldern uppträder ett fenomen som de flesta föräldrar upplever:
Barnet, som fram till dess alltid sovit gott och varit trygg i allmänhet, börjar få mardrömmar och blir klängig, vill inte sova i sin egen säng, inte släppa iväg föräldrarna ens när barnvakten kommer och likande. Detta är en första glimt av framtiden då barnet kommer att uppleva sin ensamhet, blir varse om att döden finns, att man inte lever i symbios med någon utan att man faktiskt är ensam om att leva sitt eget liv. Detta är alltså en liten förvarning om 9-års krisen.
Barnet är ännu inte moget att handskas med denna problematik och behöver då bemötas med mycket kärlek, självklar närvaro och bekräftelse av samvaro.
Men därefter kan man säga att sexårsåldern gör sitt intåg. Barnet tycker plötsligt att förskolan är ”tråkig”, ”man har ingenting att göra”, ”får inte var med”. Det barn som har skuttat fram till förskolan varje dag står plötsligt på dess tröskel som ett grått streck och utstrålar leda, overksamhet, missnöje.
Många tror nu att barnet är understimulerat och behöver något att bita i, något att göra, en uppgift som får den på andra tankar. Och mycket riktigt – det finns ingen som blir gladare av att få hjälpa till med tänkbara uppgifter – bara man inte behöver hitta på dem själv!
Men då gäller det att vara vaksam som pedagog och förstå vad som försiggår i sexåringen. Det som händer är att barnet verkligen blir avskuren från den intuitiva leken som pågår för fullt runt omkring. Men det handlar inte om att det inte får vara med – tvärtom. De mindre barnen längtar hela tiden efter sexåringens medverkan och bjuder in på alla sätt och vis – men de får ”nobben” hela tiden. Sexåringen avskärmar sig själv utan att riktigt förstå varför – men kan bara inte delta i denna intuitiva lek, inspirationsflödet är avskuret. Så porten till denna lekfulla samvaro är stängd och sexåringen upplever sig som ensam, uttråkad och övergiven.
Men just i detta skede blir det möjligt för barnets väsen att inkarnera ännu djupare, att flytta in det inre rummet som skall bli människans ”väsenskärna” och som skall ge kraft och inspiration under resten av livet. Barnet får nu nämligen en chans att bli verksamt ur egen kraft. Sexåringen klarar ju inte att stå ut med tråkigheten allför länge utan börjar pyssla med något alldeles själv och släpper så småningom även in de yngre barnen i sin lek.
Som pedagog iakttar man då att detta är en annan sorts lek, en lek där sexåringen är regissör för ett skeende som barnet redan har förutbestämt i sin tanke. Leken bygger inte längre på intuition utan på att vilja förverkliga en föreställning, ett förlopp som är förutbestämt och där rekvisita och agerandet måste stämma överens med föreställningen som barnet redan har klart i sitt huvud. Att få till detta – att förverkliga de egna föreställningarna i leken – det är nu barnets bekräftelse, det ger sexåringen styrka och tillfredställelse.
|
Detta att skapa ur egen kraft ger barnet en möjlighet att bekräfta sig självt, att hitta tillfredställelse ur egen aktivitet. Detta är av största vikt för att barnet verkligen skall kunna identifiera sig med sig själv. Att barnet blir nöjt av att ha klarat en uppgift som det har förutsatt sig själv.
Får barnet inte tillfälle att öva sig på just detta bygger det upp sin positiva självbild genom att uppfylla yttre krav, genom att vara duktig, att få bekräftelse genom beröm från andra. Identifikationen (och kanske i viss mån då även inkarnationsprocessen) stannar utanför barnet, som istället identifierar sig med att vara duktig när det uppfyller krav från omvärlden. Självbilden får näring genom beröm eller misslyckanden inför omvärldens krav.
Så det gäller att ha is i magen som pedagog och att vara uppmärksam på barnets väg in i sig själv. Att stå ut med att se barnet ha tråkigt ett tag belönas mångdubbelt den dag så man ser styrkan, självförtroendet och glädjen hos ett barn som har fått gå igenom detta mörker och fått ta sig ur det med egen kraft. Vilken skillnad att få uppleva kraften och glädjen i att agera istället för att hela tiden reagera på impulser utifrån!
Man skall också komma ihåg att barnets sinnestillstånd kan pendla fram och tillbaka mellan dessa fraser av föreställningsbaserad lek och den intuitiva leken precis som en femåring. Men pendeln slår alltmer över till att vilja gestalta dessa föreställningar. Och när man har fått till sig själv och ens förmågor – då först är man mogen för att även ta emot och gestalta ”andras” föreställningar, d v s att delta i skolundervisning!
Barnet är på slutet av sitt sjätte år (men ibland inte förrän en bit in på de sjunde) inkarnerat på ett annat sätt. Det har fått lära känna sina inneboende krafter och fått möjlighet att förankra sin självkänsla i djupet av sitt eget väsen. Detta tror jag är helt nödvändligt för att ge barnet en chans att hitta sin identifikation i sig själv och inte i yttre attribut, andras värderingar och modets nycker.
I en tid då allt fler barn blir offer för stressrelaterade sjukdomar, försvagade och delvis rentav destruktiva självbilder (anorexi, depressioner) och social isolation hänger det på oss som pedagoger och föräldrar att stärka barnets individualitet och sunda inkarnationsprocess så mycket vi bara kan!
En tanke till: Rent metodiskt, så är det mycket bättre för sexårslek (rollek, konstruktionslekar, o s v) i samvaro med yngre barn, än i en ren sexårsgrupp.
Detta på grund av att det blir mycket svårt att förverkliga så många föreställningar samtidigt… Dessutom lär sig sexåringen att organisera förverkligandet av föreställningen på ett sätt som tar hänsyn till både tre- fyra- och femåringens förutsättningar. Detta skolar toleransen, hänsynstagande och rörligheten att handskas med ”problem”.
Att utveckla tålamod med andra, som kanske inte är lika snabba i uppfattningsförmågan som man själv, är en sällsynt gåva, som vi gärna kan bjuda dessa sexåringar på!
Och glöm inte att det är föräldern som väljer omsorgsformen för sitt barn, ända fram till sjuårsåldern. Föräldrar har enligt lag rätt att välja mellan förskoleklass, sexårsverksamhet och fortsatt förskola. Det sistnämnda alternativet är ökänt för de flesta föräldrar. Kommunerna vill naturligtvis att föräldern väljer sexårsverksamhet eftersom den kostar en tredjedel av skolomsorgen, för där beräknar man en vuxen på tjugo barn.
Föreställ er tjugo sexåringar i färd med att förverkliga sina egna inre föreställningar. De kan ännu inte vänta på sin tur, klara av misslyckanden, de behöver en förtrogen vuxen som kan se till att de får gå igenom denna process – stödja och stärka dem i detta.
De behöver de mindre barnen som medhjälpare och ’”statister” i sitt försök att regissera och förverkliga skådespelet vars bild som finns i deras huvud.
Sverige är en av de sista fyra länder där skolplikten inträffar efter sexårsåldern. Alla dessa länder låg bland de 10 bästa i förra årets mångdiskuterande PISA – studie, där kunskapsnivån i basämnena jämfördes bland nioåringar över hela världen.
Vi har en närmast unik möjlighet att kunna iaktta vad som händer i barnets utveckling när de får utvecklas i egen takt – enligt sina egna utvecklingskrafter ända fram till sjuårsåldern, precis som Rudolf Steiner talar om.
Är det ännu en anledning till att skydda barndomen, att skydda varje människas rätt till sin egen identitet – sin möjlighet att upptäcka sin inneboende styrka, att bli en agerande människa, istället för att vara hänvisat till att reagera?
Geseke Lundgren
Geseke Lundgren är Waldorfförskollärare och versam i Waldorfförskolornas samråd samt Rudolf Steinerförskoleseminariet i Stockholm
|
